Q&A om patologipraktiken och SPÄNNANDE AVSLUTNING på ett inlägg.

Nu har jag varit på patologilabbet i tre veckor och tänkte dela med mig av tankar om praktiken där. I slutet av inlägget kommer lite cool fakta om labbet!

Vad är roligast på labbet?
Det roligaste tycker jag är att bädda in preparaten i paraffin. Man öppnar en plastkassett genom att bryta loss ett lock, droppar lite paraffin i en metallskål och lägger i vävnadsbiten från kassetten med hjälp av en tång. Därefter lägger man skålen på en kall platta så vävnadsbiten stelnar i paraffinet. Plastbiten som är kvar från kassetten lägger man ovanpå paraffinet som en kloss, som gjuts fast och används för att hålla fast vävnaden när den senare ska snittas.
Lång historia kort: Det är roligt att gjuta fast saker i paraffin.

Hur är kaffet på labbet?
Helt OK. Som i Sverige. Men inte som på Otto-Wagner-Spital... :´(

Vad är minst roligt på labbet? 
Att andas in kemikalier och lösningsmedel. Det luktar starkt vid manuella färgningsstationen, när läkare tar upp organ som förvaras i formalin och när vi använder bensin för att rengöra ytor där det fastnat paraffin.

Är de som jobbar där trevliga?
Eh, ja! De är supersnälla, charmiga och roliga. Idag berättade jag att jag inte har något att göra efter jobbet när jag kommer hem om dagarna och då frågade de om jag vill hänga med på after work och julmarknad veckorna som kommer :) Så de är snällisch.

Ladda upp en bildserie på något du gör på labbet.
OKEJ. Här är snittning med en slädmikrotom! Jag föredrar dem framför rotationsmikrotomerna som jag inte lyckas få bra snitt med. Enligt någon som gick förbi snabbt var jag en naturbegåvning med slädmikrotomen. Det får ni gärna hälsa dem som nästan underkände mig på praktiska provet i våras... Tack! Sen behöver ni inte säga att jag slängde 80 % av alla preparat precis innan hon passerat.

Orkar inte göra fler bilder. Men klossen ligger på is, sen snittas den, sen läggs snittade biten på ett objektglas och får torka. Därefter tas en paraffinet från snittet bort (maskinellt) och preparatet görs vattenlösligt. Sedan färgas snittet.


OK. Nu har du testat på en massa färgningsmetoder IRL. Hur är det jämfört med färgningen på i skolan?
På laborationerna i skolan färgade jag bara ett snitt, med en färgningsmetod (vi var i en grupp så vi färgade med en metod var). Visst, jag lärde mig hur jag för över snittet mellan kyvetter med olika lösningar, men jag lärde mig ju inte vilka steg som är viktigare än andra. På labbet här ska jag t.ex. göra tre olika färgningar som tar olika lång tid - samtidigt. Säg att varje metod innehåller 5-15 olika steg (blanda lösning, lägg glaset med preparatet i färgen, skölj i kranvatten eller destillerat vatten, torka av med ett papper, droppa på en filtrerad lösning osv i olika ordningar med olika färgningsmedel). Då är det ju viktigt att veta vad som ska prioriteras tidsmässigt. Kan ett preparat vänta en minut extra i kranvatten medan jag tar hand om ett annat preparat som ska torkas och in i värmeskåp? Sånt skulle jag vilja lära mig "fysiskt" på labbet liksom. Jag läste inte den teoretiska kursen i morfologi på BMA-programmet, så där kanske det ingick information om detta men det var inte något vi lärde oss praktiskt på skolans laboration. Meningen med laborationen var kanske att testa på hur det är att färga, inte att lära sig praktiskt. Men då är det lite konstigt att vi senare hade praktiskt prov på hur färgning, snittning osv går till under utbildningen..? OKEJ, svävar iväg lite märker jag.
Hursomhelst så har jag här på praktiken fått snitta egna preparat och sen funderat ut vilka som jag ska färga med vilken metod för att eventuellt kunna se det som metoden ska detektera. Jag har använt olika färgningsmetoder varje dag och försökt läsa på vad jag ska se och varför, samt förstå vilka delar i färgningsmetoden som gör vad. Det har varit kul och jag har lärt mig jättemycket :) Så det är helt klart hundra procent bättre att lära sig färgning av snitt på praktik än i skolan!

OKEJ - berätta nu det där "coola" du skulle säga!
Här kommer en bild på en skylt som sitter på mitt lab på Wilhelminenspital:

Nobelpristagaren professor Karl Landsteiner som upptäckte människans blodgrupper arbetade på laboratoriet från 1907 till 1919. Och obehöriga inte får beträda byggnaden :)

//Pipetteraren

Reflektioner kring praktiken, arbetsplatsen och vallmofrön

Här följer lite reflektioner kring min praktik i Wien. Hur är det att praktisera på mitt sjukhus och att jobba där?

Ja, först och främst måste jag säga att jag verkligen gillar min handledare. Vet inte hur det har gått till men känns som att jag fått bra handledare hittills på alla praktikplatser jag varit på. Hon jag har nu på Otto Wagner Spital är helt underbar. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Hon visar mig tydligt och förklarar bra vad jag ska göra på labbet och har hjälpt mig massor med att hitta till olika platser i Wien. Hon har introducerat mig för alla på labbet och kan bra engelska, så det känns som att jag har en trygg punkt på praktiken. Känns jätteskönt.

På Otto-Wagner-Spital finns ett "Küche" - typ en sjukhusmatsal där de anställda kan köpa lunch för bara 2,40 euro. Jag hade förberett matlådor till min praktik men kände att det inte behövdes när lunchen kostade mindre än en kaffe på stan. Varje dag har de flera olika rätter och minst en av dem är vegetarisk. För att få äta i matsalen till det rabatterade priset som student behövde jag registrera mig på universitetet och sedan lämna in 14  euro i pant till sjukhuset för att få ett kort som jag använder för att betala min lunch med. Det är smidigt att äta där och går väldigt fort att få maten! Och den vegetariska maten är jättegod och varierad. Den här veckan åt jag moussaka, ostspenat-gryta med pasta och dumplings. Så det är inte som på vissa lunchställen i Sverige där vegetariska maten på en vecka består av fyra nyanser av quornfilé och en grekisk sallad :)

Har pratat lite om hur det är att jobba som biomedicinsk analytiker med folk och det verkar som att ingångslönen netto ligger på ca 1600 euro i månaden. På mitt nuvarande lab har personalen friskvårdsbidrag fick jag höra, vilket verkade vara uppskattat. Eftersom labbet involverar klinisk kemi så jobbar personalen skift, och många röda dagar. En del uppskattar att jobba natt, andra har familj och föredrar dagpass.

Stämningen på sjukhuset kändes bra, sett utifrån såklart. Folk är trevliga och om de inte vågar prata med mig pga språkbarriären så är de iaf glada och hjälpsamma.

Sist men inte minst så har de TVÅ kaffemaskiner som BRYGGER KAFFE FRÅN KAFFEBÖNOR!!!!!!!

Jag sitter hela morgonen på labbet och väntar på att min handledare ska fråga om vi ska gå och ta kaffe. Kaffet på Otto-Wagner-Spital får fem av fem toasters.

I onsdags gick en biomedicinsk analytiker i pension och bjöd på kalas till hela personalen! Då fick jag smaka på bullar och bakelser som innehöll vallmofrön. Tror bullen på bilden som ser ut som en kanelbulle innehåller detta. Tydligen älskar österrikarna detta i bakverk! Smaken är fräsch och påminner lite om nötter. Tycker det är konstigt att jag inte hört om detta i Sverige faktiskt eftersom det är så pass gott.