Hematologi och hem...längtan?!?!?!?!!?!?!?!?!!!??!!!

Hej hej, hemskt mycket hej!

Hematologi

Lymfocyter och erytrocyter från blod-
utstryk vid KLL.

Har varit en vecka på hematologilab!!! I våras tyckte jag hematologi var en svår kurs, men när jag pluggade till omtentan började jag gilla hematologi och kände att jag fattade vad jag läste om. Nu fick jag testa mina kunskaper IRL och kände mig supercool när jag lyckades känna igen en kronisk lymfatisk leukemi i mikroskopet (note to self: Gumprechts kärnskuggor och pro/lymfocyter) på första försöket. Hörde även uttrycket "en blast är en blast" och fick gåshud ;) Kanske laddar upp lite om hematologin i helgen när jag har tid att skriva mer.

Hembakat
Just nu bakar jag kanelbullar för att ta med till jobbet imorn, tillsammans med ett gäng mazariner och ballerinakakor från Ikea :) Tycker verkligen praktikplatsen har varit lärorik och att mina handledare tagit väl hand om mig. Men det gör också att det är lite kluvet att hoppa till ett nytt ställe på måndag. Detta i kombination med att jag nästan börjar få något som liknas vid hemlängtan gör att jag känner mig lite osäker och ledsen över att kanske inte ha samma fasta punkt i vardagen som Otto-Wagner-Spital ändå varit.

Hem..ska tanke - hemlängtan?
Innan jag åkte hit tvingades jag sitta med på en föreläsning i Sverige om utbytesstudier, där de visade ett diagram som såg ut ungefär såhär:

Jag har skrattat åt det här och tänkt att; hoho! tjeeena, det där känns inte vetenskapligt.

Men nu är jag här:

Wien börjar bli fett tråkigt eftersom jag nästan inte har några vänner att uppleva saker och ting med. Jag tycker det verkar skönt att vara två utbytesstudenter som upptäcker ett nytt land, som det är för mina kurskamrater i Thailand just nu (klicka här för att komma till deras blogg). De har varandra. Alltså, det är ju inte så att jag inte känner någon alls här. Två studenter har jag typ lärt känna litegrann och några på mitt jobb, men jag kan ju inte hitta på saker med dem varje dag? Och jag är ju liksom fast här i Wien varje dag i veckan. Att ligga inne och se på Paradise Hotel eller spela datorspel känns som slöseri med hela "utbytesstudieupplevelsen" typ. Visst, man måste ta det lugnt också. Men jag VILL inte ta det lugnt. Inte om jag får välja själv!

Språkkrock
Själva kulturkrocken beror nog egentligen inte på landet Österrike, utan mer på språkkunskaperna. Folk är inte så annorlunda mot svenskar. Visst, kanske lite mer konservativa och mer måna om att upprätthålla sociala hierarkier (läkare är över BMA, lärare är över studenter). Men det är språket som gör att jag slår knut på mig själv. Jag insåg liksom direkt att det är för svårt att försöka prata österrikiska med de på praktiken, för jag hänger verkligen inte med när de pratar. Skrift förstår jag men prat... är som att höra danska. Så jag pratar engelska med alla istället. Det går bra i enkla sammanhang med kortare dialoger, men när jag ska berätta saker så känns det som att jag alltid blir ca 80-90 % förstådd. Det går fram, men jag vet inte om folk VERKLIGEN förstår poängen med det jag säger eller frågar. Det är jobbigt. Jag märker också att jag själv ibland säger att jag förstår saker när jag egentligen inte har en aning för att jag inte vill avbryta ett flow när någon pratar. Oftast brukar jag komma på vad de menar i efterhand men inte alltid. Så det gäller liksom åt båda hållen.
Några på jobbet är bra på engelska, bättre än mig. Andra kan det knappt alls. Med en del på praktiken ser ordväxlingen ut såhär under en dag:

- Morgen! (= god morgon)
- Morgen! (= god morgon)

Sen:

- Tchüss! (= hejdå)
- Baba! (= hejdå på Wien-slang)

...Och då ljög jag. För jag brukar oftast säga "hello" och "goodbye" för att jag är blyg och inte vill visa hur dålig jag är på att uttala tyska ord :)

Så. Nu ska jag packa ner alla kakor och bullar... Hare gött tills nästa gång!